HelenaKatarina

7 månader och 13 dagar tog det innan jag inte tyckte det var jobbigt att prata om mig och Robert och att det tagit slut. Är det inte helt fantastiskt och väldigt hemskt på samma gång?
Hemskt eftersom det tagit så lång tid men också helt fantastiskt eftersom ja inte tycker det är jobbigt längre. Jag tycker heller inte det är kul :) Men ja, ni fattar kanske.
Då, för 7 månader och 15 dagar sen trodde jag aldrig jag skulle kunna vara glad igen. Det kändes faktiskt så. Nu när man tänker tillbaka på det så känner jag inte igen mig själv. Jag kände inte för att ringa någon och jag kände inte för att göra någonting alls. Exempelvis så berättade jag inte för någon av mina vänner hemma i Sverige att jag var hemma förrän efter två veckor. Jag ville inte, jag kunde inte prata om det.
De enda jag pratade med var min familj och Emilia. Urjobbig var jag nog ;) Vet inte hur många gånger jag satt i min systers soffa och bara grät eller hur många gånger jag låg hemma i min säng hos mina föräldrar och tårarna ville bara inte sluta rinna. Alla tjatade på mig att det hela måste få ett slut, såhär kunde det bara inte fortsätta. Jag såg det inte, jag såg inget slut på det, bara en gråzon.
Och det var också detta som mitt tal på min systers och Mikaels bröllop handlade om, hur dem ställt upp för mig under hela denna tid. För jag tror inte alls att dem alltid tyckte det var roligt när jag kom hem till dem med gråten i halsen ;) Eller när vi sitter och pratar och dem upptäcker att jag sitter och gråter. Listan kan göras lång men som sagt, jag tror ni fattar, jag var inte den roligaste människan att umgås med under denna tiden.  

Nu, 7 månader och 15 dagar senare, vaknar jag inte längre upp varje morgon och undrar vad han gör. Jag skiter inte i det men jag kan inte säga att jag bryr mig särskilt mycket heller. Hemskt egentligen men, ärligt talat, helt jävla sant. Ser på facebook att han har nytt förhållande. Trodde jag skulle bli ledsen men det blev jag inte. Det kändes helt likgiltigt. Jag önskar inte dem all lycka i världen, där är jag inte än, men jag kan ju ändå önska honom all lycka i världen.

Är jag arg? Nä inte egentligen, kanske lite på mig själv för att ja lät det gå så lång tid men annars inte alls. Ångrar jag något? Absolut, massor. Men det är ingen idé för det går inte att ta tillbaka.

Och Ni undrar säkert varför jag skriver detta. Jadu, jag vet inte. För ja behövde skriva det, för att jag tycker att ni förtjänar att veta, för att jag är lycklig nu, för att allt känns så sjukt bra just nu! ♥

The first person who´s on your mind the moment you open your eyes after a long sleep is the reason either for your happiness or your pain.